För ett år sedan satt jag i Pingstkyrkan på ungdomsgängets julfest. 

Det var Sandra som ledde hela kvällen med sin talkshow, och hon gjorde ett fantastiskt jobb. 

Jag hade varit med Lina i dekorgruppen och inrett hela festvåningen i jultema. Jag trodde inte ens att jag skulle gå på festen, jag hade bara planerat att dekorera. 

Lina blev chockad när jag sa att jag inte skulle gå, (det här med Gud var ju inte riktigt min grej) hon hade ju förväntat sig det. Jag tänkte över det hela, och anmälde mig. En svart klänning fick jag låna av Lina, den första klänningen jag haft på mig sedan jag var femton. 

Kvällen var magisk. 

Det ingick lekar, mat och andra skojigheter. 

Men det hängde hela tiden en känsla över mig som jag inte riktigt kunde beskriva. 

När kvällen började lida mot sitt slut bad Sandra alla att sluta ögonen. 

Hon sa: "Finns det någon här ikväll, som inte är troende, som känner att Jesus varit med dem? Räck isåfall upp handen." 

Det förklarade så mycket för mig. 

Den där känslan jag upplevt hela kvällen, en känsla av samhörighet, av acceptans. 

Även fast de flesta inte visste om min sexuella läggning, så kändes det som att de inte skulle bry sig. Jag kunde vara mig själv. Jag var okej, precis så som jag är.

Sandra och Lina började skrika av glädje, jag grät av glädje. 

De sa att jag blivit frälst. 

Frälst? minns jag att jag tänkte. Vad betyder det? 

Vi tre spenderade sedan en och en halv timme med att bara prata om Gud, hur Lina hittade Jesus och en massa andra saker plus en del onödigheter. 

Men det var så skönt.

För det betydde inte vad vi sa, utan att Sandra bara babblade bön på bön och att Lina kramade om mig hela tiden. 

Gemenskapen jag kände då, har jag aldrig någonsin tidigare känt. 

Den känslan man får när man sjunger lovsång är obetalbar. 

Man är ett med Jesus och även ett med sig själv. 

Jag älskar den känslan. 

Efter sista predikan för säsongen som var "Ljus" tappade jag kontakten med Gud. 

Jag slutade läsa bibeln, slutade be. 

Och nu känns det som att Jesus har lämnat mig. Jag kan inte längre känna den samhörighet i kyrkan som jag gjorde i början. 

Jag känner mig som en "inkräktare". 

Att det gått ett år sedan jag blev frälst betyder därför ingenting, och allting för mig. 

Jag har aldrig känt mig så ensam och utanför som jag gör utan dig, Jesus. 

Det enda jag önskar är att du kom tillbaka till mig. 

Utan dig i mitt liv skulle jag aldrig ha överlevt. 

Du fanns där även när jag inte visste om det. 

Det är tack vare dig som jag har orkat. 

Du var min styrka och nu är jag kraftlös.