Sitter just nu och plinkar på gitarren, så sjukt länge sedan jag spelade nu...

Försökte mig på att sjunga lite men min hals är inte precis på bättringsvägen så det lät väl som... ja.

Lyssnar i alla fall på denna låten, chillar i sängen.

Mår lite... konstigt.. Jag vet inte riktigt..

Började tänka tillbaks på mitt högstadieliv för någon dag sedan, och hur jag känner att jag börjar glida tillbaka till samma mönster igen. Och det skrämmer mig.

Jag var en destruktiv rakblads romantisk tonåring som inte visste något annat än The Cure, NiN och Tokio Hotel.

Jag levde på drömmen om att det fanns något bättre på den andra sidan. Där jag kunde få vara med min dåvarande kärlek, min prins. Min kaospojke.

Jag fick min frihet när jag tryckte bladet mot handleden, för jag var fast i mig själv.

De kallade mig emo, idiot, fet, konstig, annorlunda. - Jag var annorlunda, men jag lät inte det stoppa mig.

De dagar då jag mådde bra spenderade jag ändå ensam, vid datorn. Där fanns mina enda änglar.

Tova, Simon, Sabina.

Jag är rädd, för mig själv.

& jag tror inte att det finns någon möjlighet att ändra på det.

Bild från 2009