ser upp mot mörkret, taket svindlar över mig
kan inte andas även fast jag lugnt försöker det
molnen dyker över mig och lägger sig som en hinna
varje dag får jag höra jag måste kämpa mot min vilja
leva för andra, men aldrig för mig själv
sitter ensam i tystnaden, paniken har gjort mig rädd
min skrift har bildat tal för jag kan inte prata
går runt i cirklar och försöker hitta tillbaka
men, vad är skillnaden, vad är svart och vad är vitt
det gör så ont utan vetskapen när livet blir fint
har sett som tjejen som alltid klaga på allt
men vet ni ett skit jag gått igenom, ni vet inget alls
och hade jag berättat, hade du kunnat förstå
varför jag känner som jag gör eller mår som jag mår
kan inte lita på nån efter alla knivar i ryggen
och folk har mage att fråga varför jag inte känner trygghet

kan du förstå mig, kan du förstå den känslan
många känner samma men jag känner mig så ensam
kan du för en stund sitta ner och bara lyssna
hör den tystnad, vill du lyssna

har fått hatet och sveken kastat på mig igen
borstar av det och försöker att gå vidare
men jag vet samtidigt, det har satt sina spår
jag är så ledsen och arg, jag har tappat mina tonårsår
vad gjorde jag när alla andra hade kul
satt bara ensam, och vänta på att allting tog slut
hur skulle jag ha tid att kunna skratta och va glad
när mitt enda mål var att överleva en till dag
så många läkare jag har träffat som sagt till mig
att de ärligt talat inte vet hur de ska kunna hjälpa mig
så många mediciner jag har käkat utan att det hjälpt
gått runt och hoppats att nästa bil kommer köra på mig
döljer min kropp, för den speglar min själ
min själ är likt min kropp, helt full av ärr
och jag är fan inte dum vet gott och väl hur ni snackar
men vet innerst inne att jag är starkare än andra

 

kan du förstå mig, kan du förstå den känslan
många känner samma men jag känner mig så ensam
kan du för en stund sitta ner och bara lyssna
hör den tystnad, vill du lyssna

har sett på sista tiden hur jag skrikit på folk
har gått från lugn till en som hamnat i bråk
för alla känslor har kommit upp och gnager på ytan
exploderar inombors, som jag skulle bearbetat förr
men när jag istället satt och ljög som ett 14 årigt barn
terapeuter som fråga, men jag sa jämt att allt var bra
om jag bara hade tatt itu med de saker som var jobbiga
hade jag inte suttit här med känslor som är krångliga
lätt att va efterklok, men ska ta tag i det nu
ska ge behandlingen en ärlig chans. det får va slut nu
hand i hand med min sjukdom, depressionen bästa vän
om du ändå ska följa med mig får vi försöka komma överens
men jag hatar dig, hur du kontrollerar mitt liv
har inget val, för det är alltid du som styr
det sägs att det sista som lämnar människan är hoppet
men det måste bli bra för jag har inte längre orken